top of page

Spekulativ bildanalys (2018)

Föredrag som en del av Kunstnerens Valg

på Trondheim Kunstmuseum

Fra Leirfallet i Verdal av Johan Anker (1893) - Foto: Dag Asle Langø / Trondheim Kunstmuseum

Föredraget tar utgångspunkt i Fra Leirfallet i Verdal, en målning av Johan Wedel Anker från 1983. Bakgrunden till att jag valde att fokusera på detta verket är tvådelad. För det första handlar om ett ett smånördigt intresse för lokalhistoria, samt det faktum att en naturkatastrof av närmast bibliska proportioner har hänt i Trøndelag, nära den platsen där jag bor. För det andra var det ett sök i Google Images, som skulle visa sig att fungera som en effektiv bildanalys av både form och innehåll i bilden.

​

Föredraget som jag höll följer här nedan: en spekulativ bildanalys som blandar anekdoter, skrönor, tekniska och associativa relationer, såväl historiska som tematiska.
 

KollageDalenWeb.jpg
Verdal 2018 - Foto: Tobias Liljedahl

Första gången jag kom ner i museets magasin för att se efter att verk att presentera som mitt bidrag i föredragsserien var också första gången jag var i ett museumsmagasin. Det som mötte mig här var inte bara en överväldigande mängd med konstverk, men också en överväldigande mängd historia. Jag är van vid att se konst på utställningar, och nu mötte jag 5000 konstverk samlade på en plats, många av dom praktiskt upphängda i utdragbara galler för platsbesparing. Det fick mig att tänka på dem inte som konst, utan som dokument. Magasinet förvandlades till ett arkiv, och i det här arkivet var det alltså Johan Ankers måleri, eller dokument, som stod ut.

​

Fra Leirfallet i Verdal föreställer en gård som flyter bort i något som ser ut som en stor översvämning. Det ser ut som att bostadshusets perspektiv har blivit förvrängt av vattnet. En brutal förändring orsakad av de forsande massorna, eller kanske en perspektivblunder från konstnären. Titelns “Lerfall” kan referera till en gård i Verdal, möjligen nära den som i dag heter Øystre Leirfall. Bilden ovanför visar denna platsen idag.

Ett fotografi taget dagarna efter att skredet hade gått, troligen av den svenska fotografen E. Olson

Titeln kan också vara en direkt referens till det stora kvicklereraset som gick i Verdal den 19 maj 1893, när tre kvadratkilometer land och 56 miljoner kubikmeter lera inom loppet av 30 minuter rasade ut i dalen Den utrasade leran täckte ett 9 kvadratkilometer stort område, och 116 personer dog som följd av raset. 33 hästar, 202 kor, 45 grisar, 345 getter och får dog också i raset. Det är resultatet av det skredet vi ser i Johan Ankers Måleri.

Karta som visar skredets utbredning - Amund Helland/Wikipedia commons

På den historiska kartan ovanför kan man se att det var ett ganska omfattande skred, där det bruna området visar översvämmat land och det övre gröna området inringat i brunt visar landområdet som rasade ut.

 

I skredresterna hittades inte ett enda dött vilt djur, något som lokalbefolkningen tolkade som att de för länge sedan hade anat oråd och flytt fältet. Det saknades heller inte tecken på att något var i färd med att hända i Verdal dagarna innan den 19 maj. Jag skall gå in mer på det, men först några ord till om måleriet.

​

Målningen är ett ganska tidigt förvärv av Trondhjems Kunstforening. Föreningen som startade år 1845 köpte in bilden 1894. Enligt upplysningarna på digitalt museum är det verk nr 50 i samlingen. Det första jag tänkte när jag såg bilden var enkelt: det här ser dramatiskt ut. En hel gård som flyter iväg som en pinne i en bäck. Johan Anker, som är från Nittedal, har valt en katastrof som sitt motiv. Johan Anker föddes 1945, och både han och Trondhjems Kunstforening var alltså 49 år gamla när raset gick i Verdal. Utöver detta är det inte mycket information att hitta om varken Johan Anker eller måleriet. Verdal historielag har en gammal svartvit bild av måleriet på sin webbsida om skredet, och skriver där att det målades av konstnären Christian Wexelsen. På hemsidan Nittedalsporten får jag också veta att Johan Anker gick i lära hos Hans Gude i Berlin.

Indre Fjærlandsfjord i Sogn av Hans Gude

I Trondheim Kunstmuseums samling finns många fantastiskt fina konstverk. Av alla dem valde jag alltså det här. Jag är inte målare själv, och åberopar mig heller inte stor kunskap om måleriet som medium. Trots det känner jag mig ganska trygg när jag säger att detta är inte ett stort måleri, i den meningen som man ibland omtalar “stor konst”. Det är definitivt inte i teknisk klass med Hans Gudes landskapsmålerier, som här ovanför till exempel “Indre Fjærlandsfjord i Sogn”.

 

Jag skall erkänna att en av anledningarna till att jag valde att gräva ned mig i Fra Leirfallet i Verdal är ett smånördigt intresse för lokalhistoria, och information i största allmänhet. När jag såg bilden blev jag fascinerad över att en naturkatastrof av närmast bibliska proportioner har hänt i Trøndelag, där jag bor. Det berättas om överlevare från raset som hittades flera mil från rasplatsen. Raset utlöste massiva mängder med svavelgas i dalen, och överbevisade om att domedagen var kommen hade överlevande sprungit för livet helt tills de kollapsade.    

 

Det andra som gjorde mig intresserad av måleriet var ett googlesök, som säger något om algoritmisk förståelse av form och innehåll. Det söket i sin tur ledde mig vidare in på en undersökning av bildmediets utveckling i Norge sett genom dokumentation av kvicklereras. Men innan jag berättar mer om det kommer det först lite mer lokalhistoria och så ett par skrönor om varsel som förebådade raset.

Historiska Verdalinger - Foto: Verdal Historielag

Raset år 1893 var inte den enda stora förändringen som föregick i Verdal på den här tiden. I slutet av 1800-talet genomgick Verdal, som resten av Norge, en genomgripande förändring från naturhushållning till en mer marknadsorienterad ekonomi. Bönderna började sälja sina produkter till lokala mejerier och kvarnar, och år 1872 byggde Verdalsbruket en stor ångdriven såg. Denna skulle komma att ersätta de många lokala sågarna som drevs av mekanisk vattenkraft från bäckar och älv. Kontanter hade fått sitt genombrott i den lokala ekonomin, och bönderna fick efterhand råd att investera i maskiner som effektiviserade arbetet i jord- och skogsbruk. Effektiviseringen gjorde också många yrken överflödiga, när till exempel slåtterkarlarna blev ersatta av slåttermaskinen.

 

I efterhand av raset har det berättats om flera observationer av tecken på att någonting höll på att hända i Verdal våren 1893. Dagen innan raset, den 18 maj, var det många som lade märke till att Verdalsälven hade blivit grå och grumlig. Bonden Elias Olsen Ness berättade efter raset att han hade sett det då han red över älven på eftermiddagen den 18 maj, och att hans häst var ovanligt orolig när de korsade över älven. En annan bonde flyttade från Verdal då hans järnspett en dag av sig själv sjönk rätt ned i jorden och försvann.

Dagens Kyrka i Vuku med prästgården till höger - Foto: Tobias Liljedahl

Det kom också övernaturliga varsel. En kväll på senhösten 1892 kom Pastor Klute hem till sin Prästgård på Vuku. Dagens prästgård, som ligger på den samma platsen som den gamla, kan ses på bilden ovanför. När pastorn kom in genom dörren upptäckte han att det satt en okänd man i hans fåtölj. Klute frågade vad mannen gjorde där, och han svarade: “Jeg skal bare meddele at det forestår Verdal en stor ulykke!”. I det att mannen hade sagt detta, var han plötsligt borta och fåtöljen tom. Efter denna händelsen predikade Pastor Klute varje söndag i kyrkan i Vuku: “Bered eder! Det forestår Verdal en stor ulykke!”.

​

På vintern innan raset skall en husman och en dräng ha mött två mystiska män som stod på en bro över älven och pekade ned mot marken. När de resande kom fram till bron var männen borta.

 

En annan historia berättades av en ung herdepojke som dagen innan raset vallade getter i närheten av Verdalsälven. Plötsligt hörde han ljud från älven, och sprang dit för att se. Då såg han älven fylld av lera, med kor och hästar som fångats i den. En man rodde i en båt i vattensamlingen ovanför lerdämningen, men när herdepojken sprungit ned till älven för att ropa på mannen var leran och mannen i roddbåt borta.

Så var det Google-söket. När jag kom hem från magasinet den dagen då jag sett Fra Leirfallet i Verdal ville jag veta mer om måleriet, så jag gjorde ett sök i Google images. Google Images är en funktion i Googles sökmotor där du kan söka med bilder istället för ord. Algoritmer läser av bilden du söker med, och letar fram relevanta resultat. Det kan nämnas att Googles bildalgoritmer är baserade på ett självlärande datasystem som startade sin karriär genom att scanna stora mängder bilder på internet för att bedöma om de innehöll en katt eller inte.

​

I dag är algoritmerna mycket mer avancerade än så och teknologin bakom dem fullständigt opak. Det visade sig att algoritmerna hade två olika sätt att förstå bilden på. Resultatet av söket den här dagen blev: “Best guess for this image: Badlands.” Enligt Wikipedia kan Badlands beskrivas som: ”...a type of dry terrain where softer sedimentary rocks and clay-rich soils have been extensively eroded by wind and water.” Det finns ingen bra översättning av Badlands till varken svenska eller norska, men i Store Norske Leksikon kan man läsa följande:

”Badlands, et ufremkommelig distrikt i South Dakota; brukes nå som betegnelse for lignende strøk også andre steder. Det er lave platåer som i kantene er gjennomskåret av utallige forgrente bekkedaler med stupbratte kanter, som står i ras, uten plantevekst. Denne topografien utvikles i løse bergarter, leirholdig sandstein, mergel osv. i halvtørt klima, hvor regnet kommer i sterke skurer. Badlands forekommer i store områder i USA, øst for Rocky Mountains (bl.a. North Dakota, Wyoming, Nebraska, Kansas), i Sør-Amerika, Afrika, Asia; etter som de utvikles, blir landet helt ubrukelig. Badlands begynner å dannes hvor skogen utryddes og vegetasjonen skades ved overdrevent beite. I Norge er leirterrassene i de lavere strøk av Østlandet og Trøndelag ofte gjennomskåret av et nettverk av trange bekkedaler, og landskapet viser da noen likhet med Badlands.”

Badlands, Utah - Foto: Wikipedia, Dan Hobley

Genom en automatiserad läsning av måleriet kopplade alltså Google bilden, från Trøndelag, till ett landområde i South-Dakota. Den samma kopplingen görs av Store Norske Leksikon. Ett lustigt sammanträffande i sammanhanget är också att South-Dakota tillsammans med grannstaterna North-Dakota och Minnesota utgör det område där flest norske emigranter bosatte sig under utvandringarna på 1800-talet.

Ett bildsök på Google inneholder en funktion som heter “Visually similar images”, och några exempel på bilder som kom upp där kan vi se ovanför. Det som gjorde mig intresserad är att algoritmerna har gjort en form för tematisk analys av måleriet av Johan Anker. Många av bilderna har uppenbara visuella likheter med avbildningar av Trønderskt landskap, och det gäller kanske speciellt med just den avbildningen som görs i Fra Leirfallet i Verdal. För i den bilden ser det trønderska landskapet inte ut som det brukar, sönderslitet som det är av ett gigantiskt kvicklereskred. Den maskinella förståelsen av bilden blev ännu tydligare i det nästa söket som jag gjorde en dag efter det första.

I sök nummer två, med densamma bilden, blev resultatet inte längre “Badlands”, utan “Painting”. Det är kanske inte så förvånande att Googles algoritmer klarade att se att Johan Ankers målning är just en målning. Det intressanta visar sig att vara resultatet i Visually similar images. Här ser vi många målerier (några av dem i bildgalleriet ovanför), och en del fotografier, som har visuella likheter i komposition, motiv och färgskala. Men den viktigaste likheten är inte motiven, utan en form av kvalitet. Det är inte Johan Ankers läromästare Hans Gude som dyker upp i det här söket, utan verk av mer eller mindre okända målare. Det ser ut som att den maskinella avläsningen av bilden har klassificerat måleriet i en kategori av “mindre kända målare”. Algoritmerna har alltså klarat att göra en slags kvalitetsbedömning av bilden, som stämmer ganska bra överens med “kanon” (om kanon definieras som målare och målerier som är kända för eftervärlden). Dessutom har de, alltså algoritmerna, lyckats snappa upp en sak till:

​

Motiven i målerierna som dyker upp är inte storslaget romantiska som i Hans Gudes arbeten, utan snarare dokumenterande. Många visar livet i små byar på landsbygden, medan andra föreställer flotta country houses. Motivet och kompositionen i Fra Leirfallet i Verdal är också otypiskt för Johan Anker, vars andra bilder är mer lika Hans Gudes kompositioner.

Fefor Sanatorium av Johan Anker

Johan Ankers målning Fefor Sanatorium, som kan ses ovanför, är komponerad i nationalromantisk tradition: en gård i en hörna av bilden, och storslagna fjäll som utgör resten av motivet. Fra Leirfallet i Verdal, däremot, besitter en realism som saknas i de klassiska nationalromantiska målerierna. Nykterheten med vilken denna katastrofen framställs är också tydlig med tanke på avsaknaden av människor i bilden. Den typiska nationalromantiska målaren hade nog tagit tillfället i akt för att iscensätta en dramatisk räddningsaktion i bilden, eller kanske visa människor som sörjer ett offer för den lerfyllda flodvågen. Det kan hända att Johan Anker tyckte att en hel gård, själva kärnan i det norska samhället, kastad huller om buller av naturens krafter var en bild så kraftfull att den inte krävdes människor i den.

 

Måleriets nyktra framställning kan ha att göra med produktionsdatumet: enligt Trondheim Kunstmuseums verksinformation är måleriet från 1893, samma år som raset i Verdal. Det är producerat tätt på katastrofen, och Johan Anker hade kanske inte det tidsmässiga avståndet som krävdes för att fantisera runt motivet. Måleriets dokumentära kvaliteter kan också ha att göra med att det ser ut att kunna vara baserat på ett fotografi.

Gården Hammel'n - Foto: E. Olsson

Fotografiet ovanför skall enligt Verdal Historielag föreställa gården Hammel´n. Googles algoritmer lyckades inte plocka upp de visuella likheterna med just det här fotografiet, trots att de lyckades träffa på den dokumentära stilen i visually similar images. Det kan se ut som att bildanalysen till stor del verkar baseras på färgskala.

 

Om Johan Anker baserade sitt måleri på detta fotografiet, kan det tänkas att han aldrig ha varit i Verdal. Katastrofen i Verdal väckte stor uppståndelse i hela Norge, och mängder av hjälp skickades till platsen från hela landet. Det skrevs om raset i nationell och internationell press, och det kom mängder av besökare från Trondheim och andra platser för att se rasets efterverkningar. En fotograf vid namn E. Olsson från Östersund dök också upp dagarna efter raset och dokumenterade stora delar av ödeläggelsen.

Det fanns alltså många fotografier att välja mellan för den målare som letade efter ett motiv. Det är förstås också en möjlighet att Johan Anker var på plats i Verdal, och producerade ett måleri av den samma gården oberoende av fotograf Olsson.

 

De många existerande fotografierna kan kanske ha del i att katastrofen i Verdal inte blev ett populärt motiv bland norska målare. Faktiskt så hittar jag inte ett enda måleri med katastrofen som motiv utom just Fra Leirfallet i Verdal. I 1890-talets Norge höll fotografiet på att på allvar göra sitt intåg som det dominerande mediet för bilddistribution. Porträtt- och familjefotografier hade börjat bli ett vanligt inslag i norska hem, även om det fortfarande var träsnittet som dominerade i de norska massmedierna.

 

1881 hade tysken Georg Maisenbac uppfunnit en teknik för rastrering av fotografier, som så kunde överföras till metallplattor för tryck. Den reproduktionsmetoden skulle i starten av 1900-talet helt ersätta träsnittet i norska tidningar. Fra leirfallet i Verdal blev alltså till i en tid där fotografiet var på väg att ta över som det stora dokumenterande bildmediet, men det hade ännu inte slagit igenom för fullt. Det kan hända att det vi ser när vi ser Fra Leirfallet i Verdal är ett av de sista exemplerna i Norge på en målare som helt enkelt vill förmedla att någonting har hänt, en funktion som snart skulle komma att fyllas av fotografiet.

RissaRAsetHemsida
Play Video

85 år efter raset i Verdal gick det ett nytt kvicklereras i Trøndelag, i Rissa på Fosen. Denna gången råkade de två smalfilmsamatörerna Kjell Karlsen och Knut Singstad vara på platsen. De fångade då för första, och hittills enda gången, ett kvicklereskred på film. Delar av denna filmen kan ses i videofönstret ovanför, och hela filmen kan ses här.

 

Här kan vi verkligen se filmen som dokumentationsmedium: Kjell Karlsen skall med kameran i hand ha sprungit för livet när raskanten han filmade kom farligt nära, innan hann på trygg grund återupptog dokumenteringen.

  

I Rissaraset rasade 5 miljoner kubikmeter land ut, allltså mindre än en tiondel av landmassan som rasade ut när skredet gick i Verdal. Smalfilmskamerorna som Karlsen och Singstad använde sig av hade revolutionerat konsumentmarknaden för filmkameror när de kom, inte minst år 1965 när Kodak introducerade super8-formatet. Filmen från rissaraset 1978 är tagen 5 år innan bilddistributionen skulle revolutioneras ännu en gång, när Sony år 1983 lanserade sin Betamovie BMC, den första videokameran riktad mot konsumentmarknaden. Precis som Johan Anker avbildade Kjell Karlsen och Knut Singstad ett kvicklereras, och precis som med måleriet skulle smalfilmen få en drastiskt förändrad funktion kort efter att avbildningen blev gjord. Medan målarna i starten av 1900-talet gick bort från avbildning och började intressera sig för de formala aspekterna i måleriet, skulle smalfilmen strax efter 1983 komma att förpassas till att vara ett medium för illustration av barndomsminnen i hollywoodfilmer.

Soft Mountain av Kevin Hill
Bedouins in the Dessert av Eugene Alexis Girardet

De två Googlesöken jag gjorde, baserade på exakt samma bild, och som resulterade i två olika resultat: Badlands och Painting, hade två bilder gemensamt. Alltså, två bilder kom upp i bägge söken: Bedouins in the Desert av Eugene Alexis Girardet och “Soft Mountain” av Kevin Hill. Dom kan ses på som en slags sammanfattning av en maskinläsning av Fra Leirfallet i Verdal, som förenar formen (målning) och innehållet (badlands). Bilddistributionen har nu kommit till en punkt där teknologin inte bara kan producera och distribuera bilder, men också läsa dom. Jag låter de två bilderna avsluta presentationen, som spekulativa representanter för en maskinell kvalitetsanalys av målningen som jag valde i Trondheim Kunstmuseums magasin.

bottom of page